Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/316

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


fast de voro hans fiender. Karl Algotsson brydde sig icke ens med att skjuta stålhufvan till rätta. Men Folke satte sig på tröskeln och tvinnade sina ljusa skägglockar.

— Än lefver Valdemar! — ropade Karl Algotsson och ryckte till sig en tennkanna. — Än är hans tid inte förbi. Finns det här några unga, som älska, några modiga, som trotsa, några förtappade, som äro med om att hvässa. en mordpil åt lagmannakungen på Visingsö, ämbetsmannakungen? God kväll, Svantepolk! Vill du vara med om en sista valdemarsbragd?

— Unga, som älska, finns det alltid — svarade herr Svantepolk — fast de inte äro sådana som den ryttaren där.

Han drog handen ur sin illaluktande tröja och pekade mot Valdemar.

— Nej, tro inte att jag tänkte på ett handslag. Mitt handslag är för riddare. Men så länge den här rätten bjuds omkring, är jag värd i salen och hvem som helst min gäst Konungens broder må sitta ned öfverst vid bordsändan. Och till dig, unga Folke, som stannar så blygt och höfviskt på tröskeln, säger jag, att jag godt förstår, hvarför ni kommit. Eller tror du, att jag inte anar det? Ryktet

310