FOLKUNGATRÄDET
det från hakan. Men brodern hviskade till Valdemar, medan han hjälpte honom från hästryggen:
— För dig gäller det nu att få herr Svantepolks värdskap att räcka så länge som möjligt. För mig? Jag måste under tiden hjälpa min broder. Ses vi aldrig mer, så ha vi åtminstone glada minnen att tänka på, herre.
Han tog Folke med sig och ledde ut hästarna. Valdemar satte sig öfverst vid bordsändan och tog för sig med en hungrigs matlust och törst. Han såg lika ung ut, fast rösten hade blifvit litet hårdare, löjet litet bittrare, och fast ena kinden hade ett långt ärr efter ett hugg. Därför att han aldrig grämde sig öfver något, samlades inga ofriska vätskor i hans ådror. Men manteln var urblekt på axlarna och trasig i kanterna.
— Häll i åt konungens broder, rödt vin eller blankt, allt efter tycke — befallde herr Svantepolk svennerna.
Så fort Valdemar hade tömt en kanna, begärde han en ny. Under tiden började han tala med riddarna, som drogo sig litet åt sidan från honom.
— Döden har gått fram bland fränder och fiender — sade han. — Gamle Fulco, som krönte
312
