FOLKUNGATRÄDET
på bordet och spelade bort också det. Riddarna sutto med rynkade pannor, men de kunde icke hjälpa, att deras groll småningom började tina. Det kändes ändå gladt att sitta som i gamla dagar. Det gick slutligen hett till, och de stötte ihop bägarna och drucko bjälbojarlens minne.
De äldsta sjönko nickande ihop mot bordskanten, och sömnen började också att öfverväldiga Valdemar. Han sträckte lugnt ut sig på halmen i soflådan bakom bänken.
— I morgon få vi se till, att vi bli riktigt goda vänner och… Han somnade utan att fullfölja meningen.
När han begynte andas djupt och jämnt, så att alla hörde, att han sof, reste de sig, men tyst och försiktigt. De ställde sig i en ring omkring honom.
— Nattdrycken är bottentömd och ditt värdskap är slut, herr Svantepolk — hviskade de och pekade och stötte med tummarna öfver den sofvande som med knifvar. — Vi äro alla Magnus trogna, och han skall tacka och belöna oss.
— Har han svärdet hos sig?
— Under den sidan, som han ligger på — svarade de. — Vi få hämta hit snören, så att
314
