Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/356

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


kom aldrig i något helgonskrin. Ingen vet hvar han hvilar. Allt, som fanns kvar, var några skrifna ord på väggstocken. Den blef länge gömd, men Birger Jarl lät bränna upp den.

— Jag frågar inte efter öden utan efter lära.

— Detta skref han, herre, bland många andra fromma tankar. En god gärning, som ingen vet om, är en glädje öfver all glädje. Försök blott en gång, och du får svårt att sluta. Om jag dricker af ett friskt vatten, läskar det mig inte mindre, om ingen ser på. Det goda skall lönas med ondt för att tindra, men är då en sådan lön så ond? Onda människor klaga alltid öfver andras ondska. De se sig omgifna af försåt och falskhet. Blif själf god, så hittar du ingenting ondt.

— Och den läran vill du göra till din.

— Så långt en världslig krigare förmår. Är det dig emot, så straffa mig.

Det hade börjat ljusna i kyrkan, och Magnus fattade Tyrgils om hufvudet, såg länge på honom och kysste honom på båda ögonen. Slutligen sade han:

— Om någonsin ett ondt vederfares detta hufvud, då vill jag kalla det en skam att vara svensk född… Låt hämta hit min son, min

350