Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/379

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET


frammanat ur de vilda hoparna och fyllt med ädel vilja. Där lyftes handsken, som aldrig fick höjas till en kvinnas kränkande. Där blänkte ringen och bältet, trofasthetens sinnetecken. Den svarta randen på sulan under järnstrumpan minde hvar stund den öfvermodige om grafmullen. Och märket på skölden tillät icke längre någon försåtlig strid i det fördolda. Alla ryttarna voro barhufvade och sågo tryggt och tillitsfullt framåt. De hade släppt tyglarna och höllo svärdet upprätt mellan händerna som vaxljus, och öfverst i spetsarna lyste stålets lågor till krigets och våldets utrotande. Ju fler ryttare, som samlades, dess fastare ljöd i den klara höstdagen segersången från Hofva.

— Kristus, hör dina riddares böner,
hör oss alla, som ropa ur tiden,
människors döttrar, människors söner.
Gif oss friden, friden, friden!



373