ringhufvan den linnelapp, som hade tillhört hans hjärtas fru.
Ett rep blef uppspändt kring rännarbanan, och ändtligen kallade de första hornstötarna åskådarna till samling. Jarlen kom med glädtig och het färg på pannan och bar framför sig på båda händerna ett långt isgrått svärd.
— Hören mig! — ropade han till de församlade. — Från Holmgers graf i Sko har jag låtit hämta det heliga svärdet Gråne. Det är en sägen, att om någon, som inte har rent samvete, för det svärdet, skall det falna ned till hvit aska, eller också skall han själf dö. Det svärdet utlofvar jag i dag som segerpris.
Han satte sig på träbänken, och till höger hade han sin sonhustru Sofia. Hon var fyllig och skön och det rika gula håret bredde sig öfver skuldrorna som ett tungt dok. På andra sidan kom Jutta, hennes yngre syster, som nyss färdats den långa vägen genom skogar och moras endast af längtan efter att få träffa henne. Hon gick med hufvudet litet framåtsträckt, som hade de tindrande ögonen sökt något långt borta. Fast hon ännu icke var nunna, hade hon redan anlagt klosterdräkt, och den spensliga gestalten höljdes i slöjan. Men på fötterna
