ofta halvannan alns långa furor, som lagts in för att det skulle brinna och lysa riktigt bra.
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 16 i filen Forna dagars jul i Bjuråker – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu. Bildtext: Fig. 9. »Beråkrar.» |
Klockan sex, sju på kvällen, då allt var i ordning för julmåltiden, tändes samtidigt julljusets alla grenar; att så skedde var av stor vikt och betydelse, ty var och en av familjen hade sin gren, och den, vars ljus först brann ut, skulle först dö, troddes det. Det var också med stor ängslan, som ljusen iakttogos. »Vi va' så bråda till att titta, å vi gruva oss så, så jag känner det än», kan man på tal härom få höra. »Rätta julljuset» fick dock ej brännas ned på julkvällen, ty det skulle brinna också på juldagsmorgonen liksom även nyårs- och trettondagsafton, då det tändes i kvällningen. Grenarna voro väl då åtgångna, men stammen, som var tjock, den räckte nog. Men den allra sista biten skulle gömmas, den var så
