Den första känningen av julens annalkande hade bjuråkersbon redan på sensommaren eller hösten, då »julhalmen» skulle skördas. Ända tills för omkring en tjugu år sedan kvarlevde på enstaka ställen i Bjuråker den gamla vackra seden att breda stugans golv med halm, eller i de byar, där man hade tillgång därtill, med vass, som höll sig längre och såg prydligare ut, men »julhalm» hette det i alla fall. Vassen eller blistern skars av när det frusit, och togs i stora kärvar som när man tar säd, och lades därpå i gott förvar, så att den var fin och vacker när julen kom. Där långhalm begagnades, togos särskilda kärvar undan vid skördetiden. »Men nu är halmen borta» klagas det, och så kan man — beledsagat av en suck — få höra det drastiska tillägget, »nu är det bara lortmattor i stället».
Åtskilliga veckor före jul var det att börja och taga itu med de mångskiftande hushållsförberedelserna. Det skulle lutas fisk, kokas brännvin och bryggas juldricka, slaktas, stöpas ljus, bakas och så vidare. Hemmet skulle för en lång tid framåt förses med såväl mat som dryck och lyse.
Det första man då fick tänka på var fisken, som skulle blötas eller läggas i vatten, där den sedan fick ligga i en åtta dagars tid, varefter den lades ned i aska och kalk. Vanligen togs därtill gråsej som köptes i Hudiksvall.
Till de viktigaste göromålen hörde brännvinskokningen och julöls- eller juldricksbrygden, som brukade äga rum ett par tre veckor före jul. Förr i tiden kokades det brännvin i nästan varje gård, och även ganska långt efter det husbehovsbränningen blivit förbjuden höll man mångenstädes på därmed i smyg. Ännu så sent som år 1905 anhölls i en av byarna en hel familj för brännvinsbränning, som bedrevs i ladugården. Det var ej små kvantiteter som behövdes, då de skulle ha brännvin »varenda rykande dag», och då bland annat även ett visst mått brännvin ingick i drängars och pigors lön. En dräng skulle till jul ha 2 och en piga 1 kanna. Ofta hände det, att dessa sedan omsatte brännvinet i penningar och sålde det till andra, varvid de kunde få ej mindre än 50 öre jumfrun.
I varenda ladugård — där man förr alltid hade en öppen spis —
