Sida:Forna dagars jul i Bjuråker – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
49
FORNA DAGARS JUL I BJURÅKER.

för att vara tillreds, när Frälsaren kom dit och åt, ty julnatten gästar han i varje hem.

Julnatten skulle alla ligga under samma tak. Vintertid hade man förr 1 en bondgård blott ett enda varmt rum, nämligen stugan, där husbondfolket hade sina sängplatser, de yngre familjemedlemmarna och tjänstfolket lågo hela vintern igenom i oeldade rum, men julnatten ansågs det inte riktigt, om ej alla lågo under samma tak, och därför bäddades det åt dem på golvet inne i stugan. Även alla husdjur skulle julnatten vara inomhus, intet enda fick vistas ute. Men ungdomarna, vilka inte voro vana vid den varma stugluften, blevo ofta illamående av värmen och oset. Se, det dugde inte »att brasa åt skatorna», värmen fick inte släppas ut, varför det ej var ovanligt, att en blå låga ännu kunde vara kvar bland glöden, när spjället stängdes. Ofta var det någon gammal gubbe, som hade herraväldet i huset, vilken envisades med att stänga för tidigt, och ingen vågade då motsäga honom, de gamla voro ej så »undansatta»> förr utan hade mycken respekt med sig. Men de gamla visste även att uppskatta, att de yngre rättade sig efter dem, och bakom den ofta stränga och stela ytan, kunde mycken känslighet och ömhet dölja sig. En julafton hade en gång i en bondgård, där gamle farfar förde ett strängt regemente, ett par flickor blivit så illamående av oset han ställt till, att de varit nära att svimma och därför dragit sig undan. Om en stund kom emellertid farfarsgubben efter dem bärande i handen en fin gammal silverskål. »Här har jag något åt er stintor», sade han, »det här ska ni få för att ni aldrig gjort mig emot».

Julnattens vila blev ej lång, det gällde att vara tidigt uppe föjande morgon, ofta redan kl. 1, ty julottan började kl. 5, varefter högmässan vidtog kl. 6, och många var det som hade ett par mil, ja nära på tre att åka för att komma till kyrkan. Från somliga byar var vägen så lång, att någon färd till kyrkan blött sällan kunde komma i fråga, utan där hade man på sön- och helgdagar »bönvarv», det vill säga man turade om att hålla bön och läsa. Till julottan gick man man ur huse, det var blott några gamla och de, vilka hade små barn att se efter, som blevo hemma.


191773. Fataburen 1919.