de innevarande först »goddag», vartill den främmande svarade »gussine» (= Gud signe), men kom sedan någon mera av familjen in, så sade denna inte »goddag» utan »väschkummin» (= välkommen), vilken hälsning gästen då besvarade med »gussine». Det var först långt fram i tiden, som de började att hälsa på varann med handslag och ett stack för sist» Under helgen kommo ofta gamla, för detta tjänare på besök, och de mottogos då som vänner till familjen.
Annandagen vidtog de muntra nöjenas tid, och då släpptes glädjen riktigt lös. Sämjan var emellertid god, och om än brännvinet här och var väl mycket anlitades, så förekom intet värre slagsmål påstås det än t. ex. örfilar med snusdosan, eller ock var det till att bruka knytnävarna eller klösas litet, men att begagna sig av skjutvapen eller kniv det förekom inte. »Det är fasligt vad ungdomen går an nu», säga de gamla, »förr i tiden hade vi bara knytnävarna och snusdosan». I julhalmen, i vilken särskilt barnen hade synnerligen roligt, företogos många glada lekar. Men eldfarligt var det likvisst med den halmen, mången gång sprakade det i den från den stora öppna spisen, och ofta var det mer än tur att inga större olyckor hände. Med halmen roade man sig emellertid på allehanda vis, utav den grövre skars pipor, som man kunde spela riktigt vackert på, och vassen klöv man och tog ut de små fina nerverna och snodde ihop. Många figurer gjordes också, somliga gubbar voro så skickliga, att de kunde göra bockar av halm med riktiga huvuden och ben. Och så gjordes halmdockor som man lekte med, man lade sig på rygg, tog halmdockan med tåspetsarna och kastade den framöver, eller också så kastade man dockan emellan sig.
En rolig lek var den att »skjuta skomakaren» eller »skjuta ögonen ur skomakaren». Man tog en »halmtjest» och vred ihop den, så att det blev en ögla, och denna snoddes om upptill, så att det blev som ett huvud. Det skulle vara två till den leken, och dessa ställde sig då framåtböjda med ryggarna mot och på något avstånd från varann. Så stucko de en lång käpp mellan benen och höllo med bägge händerna fast i var sin ända av käppen. Därpå ställdes »skomakaren» framför den ene av de lekande, som skulle hålla käppen rakt framför halmfiguren, under det att den
