»En med mössa, en med väst och en med rock», sade Anna, och tänkte därvid på tre pojkar, som hon betecknade med föremålen, och så frågade hon: »vad gör du med dem»? Den andra stintan svarade då: »en använder jag till vedhuggare, en till kusk och den tredje gifter jag mig med» När hon sålunda valt, fick hon veta, vilken gosse det valda föremålet betecknade, och om det då råkade till att vara »den rätte», en gosse, som hon tyckte om, väckte det naturligtvis stor munterhet. Hon fortsatte sedan i sin tur och vände sig till en annan stinta, som hon lät välja på t. ex. »en med skor, en med jacka» o. s. v., vanligen var det klädesplagg man gav, ehuru det även kunde sägas »en som hör» eller något dylikt.
Gummorna hade sitt varv för sig och likaså stor- och små- flickorna. Småflickorna fingo vanligen »mola to» eller spinna blångarnet.
Man var så inne i vardagslivets enahanda igen med dess många bestyr och strävsamma arbete. Visserligen hade man ju även sedan andra helger och enstaka helgdagar, men till dem beredde man sig ej på samma festliga vis som till julen, och ej heller förde dessa samma mått av glädje och vila med sig som julens högtid. Men stärkt av vilan och den rikliga välfägnaden och med sinnet upplivat av julens muntra och glada samvaro tog man på nytt itu med arbetet, till dess det så åter vart jul igen.
