Peder var hennes ögonsten; om han hade gift sig, skulle han ej ha haft någon enda fläck eller lyte; men något friskt ungdomligt hade det aldrig funnits hos honom, det måste hon medge.
Och så Morten och ännu mer Fredrikke!
Här fälde fru Kruse stickstrumpan och lät den hvila en lång stund i knät, medan hon tankfull stirrade framför sig utan att se. De voro då det besynnerligaste unga par någon kunde tänka sig. Hade de något nöje? Hörde man någonsin att de gladde sig öfver något? Aldrig ett skämt, aldrig ett friskt ungdomsskratt.
Morten var prest! Nåja, herre Gud, hon hade minsann känt många prester lika goda som han, som ej voro rädda för litet skämt och munterhet.
Och Fredrikke sedan! Skulle någon menniska tro, att hon var en nygift fru på 24 à 25 år!
Fru Kruse mindes sin egen ungdom; hur de roade sig den tiden, hur de skrattade — skrattade och arbetade, ty det gjorde de. Och deras nöjen voro icke dyrbara, de kunde ej ruinera någon; nöjet — det största — var att vara ung, och det hade de gratis. För öfrigt var allt tarfligt; de visste också, hvad det ville
