Sida:Fortuna.djvu/183

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
185

att hon ej kunde se honom; det hade varit omöjligt inför ett par ögon — inför ett par oundkomliga ögon!

»Hvad fattas dig, Abraham? Hvarför sprang du ifrån mig? Hvar är du? Kom hit igen och sätt dig.»

»Nej, Grete, jag måste gå; klockan är mycket. God natt! Jag kommer snart igen.»

Abraham återvände från sitt triumftåg med böjd rygg, skygg och så besynnerligt slapp i benen. Allt hvad han försökte på tjänade till ingenting; det var alls icke någon obetydlighet, det som hade händt, ty det var lögn, uppenbar, tydlig lögn; han hade nog ljugit förr, så der småljugit, men aldrig så fegt, så planmässigt. Och ett par stora, djupa ögon hade liksom tagit plats i det blinda ansigtet och stått ett ögonblick inför honom; och han kunde ej undgå dem, huru han än manövrerade och krökte sig; han måste tänka på sin mor — pinsamt och motsträfvigt; men han måste. —

Efter som tiden led och han kom in i förhållandena, fick också komminister Morten Kruse mycket att göra. Sitt presterliga värf skötte han med söndagspredikan efter tur samt en och annan bibelförklaring, så att kolpotörerna ej skulle ha något att säga. Men för