Sida:Fortuna.djvu/185

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
187

halfårsterminens slut, det måste gamle Jörgen själf medge.

Och småningom blef det brukligt i staden att sätta in sina sparpengar hos Carsten Lövdahl; den högre ränta han gaf gjorde att Marcussens sirliga kontokuranter voro mycket att föredraga framför sparbanksböckerna.

Och då gamle Jörgen väl fick smak på dessa inkomster utan möda och nästan utan risk, uppgaf han sin småaktiga försigtighet och blef nästan ifrigare än sonen att få ett finger med i denna lysande Lövdahlska affär, från hvilken det dröp så mycket guld.

Då Morten Kruse första gången kom hem till sin hustru med räntorna på de pengar, som tid efter annan satts in hos Carsten Lövdahl, lade fru Fredrikke sina magra armar om sin mans hals och hviskade:

»Det är visst nästan 7 procent, Morten!»

»Det vet jag inte, jag har inte räknat efter», svarade Morten med värdighet, »men det följer en rik välsignelse med den mannen.»

»Men dessa pengar, ska vi inte sätta in dem på banken? Det är ändå säkrare!»

»Som du vill, Fredrikke.»

Och så blefvo dessa pengar insatta på banken.

Men åtta dagar derefter sade frun: