Sida:Fortuna.djvu/201

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
203

sig, att just han ständigt skulle komma in i små tvetydigheter, förargliga småsaker, som han från början ej gitte röja undan, utan bara steg öfver, och som sedan bakom hans rygg växte upp till stora obehag med långa skuggor.

Hvarför skulle det nu falla sig så, att han kom att ljuga för Grete!

Ty det var ej slut med denna enda gång. Då han såg, huru lycklig det gjorde henne, stufvade han om hela sitt lif efter en litet förstorad måttstock och berättade från sin barndom och sin ungdom och dag efter dag — tråden var tämligen sann och äkta, men det var just siraterna Grete satte mest värde på.

Han berättade och skämdes och berättade igen, tills skammen nöttes bort; och dessa långa stunder, när han satt och utmålade för henne, hvad han hade gjort och i synnerhet hvad han skulle göra i det och det fallet — — de blefvo för honom kärare än allt annat. Icke blott att han njöt af lyckan att vara henne nära, utan själfva de fantastiska berättelserna började verka befriande på honom; de voro liksom en liten ersättning för hans lifs märglöshet.

Så blef han en mästare i detta slags