åsigter rörande religionen, att han omöjligt kunde tro, att det var af uppriktigt hjärta som den gamle vetenskapsmannen nu satt och sjöng salmer bland damerna och följde med Clara till kyrkan, ja, till nattvarden.
Men det kunde han ju icke tala med sin far om, och han gick derför bara ur vägen.
För öfrigt var det öfver professorn ett lif, en rastlös verksamhet, som stundom nästan oroade Abraham. I alla bjudningar deltog den gamle mannen, och på kontoret var han bittida och sent.
En dag lät han Abraham underskrifva en växel.
Abraham tog leende pennan:
»Ja, kan du ha någon glädje af mitt namn, så var så god! Gud och hela verlden vet ju, att jag inte eger någonting.»
»Det är ju också bara en formsak», sade professorn hastigt och tog papperet, »mitt namn är ju det vigtigaste.»
»Ja, ditt namn är som Faraos nöt, det slukar mitt utan att bli det minsta fetare af det.»
»Men ditt namn, Abraham, kommer en gång att bli lika godt som mitt.»
