Sida:Fortuna.djvu/205

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


XII.

»Herr bankdirektör, nu börjar jag på allvar tro, att ni motarbetar mig.»

»Alldeles inte, herr professor! Ingen kan ifrigare än jag önska att få hjälpa er.»

»Hjälpa! Jag tackar er, men jag behöfver verkligen ingen hjälp.»

»Nej, nej, ni missförstår mig; jag menade bara, att vid annalkandet af svåra tider» — —

»Åh, den der krisen är er fixa idé, Christensen. Och ni vet, att jag inte tror på den.»

Samtalet hade räckt en lång stund, och begge herrarne voro tämligen upphetsade, hvar och en på sitt sätt. Isynnerhet var professorns ansigte liksom flammigt, och han lekte nervöst med en linial.

Christensen var lugnare; han vädrade bara litet starkare än vanligt och såg sig omkring på kontoret: