hållit den vid lif och i en skenbar blomstring. Det var ej omöjligt, att bolagsmännen, när de fingo fullständigt besked om status, skulle föredraga en liqvidation, och då skulle han själf stå som den der hade åtagit sig hvad han ej mäktade, som den, hvilken hade ådragit sina medborgare förlust; hela hans ställning, all den dyrkan, som hade blifvit honom kär och oumbärlig — bort med det alltsamman.
Men något mycket, mycket värre steg i dunkla konturer fram för honom: om fabriken gjorde cession, var hans namn till hälften förstördt, hans kredit skulle få en stöt, de allra största svårigheter kunde uppstå.
Carsten Lövdahl kände, att han blef mjuk i knäna; det fick ej ske nu, tiderna voro verkligen hotande. Allt kunde ännu vända sig, bara han fick tid; ett ögonblick sjönk hans mod så djupt, att han tänkte på att ödmjuka sig och bedja Christensen hålla inne med sitt förslag.
Men i det han vände sig mot bankdirektören, som långsamt drog på sig sina handskar, fick han en god idé:
»Eftersom ni är så ängslig för edra Fortunaaktier, är det väl bäst att jag öfvertar dem; huru många har ni för närvarande?»
