Sida:Fortuna.djvu/219

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
221

besittningen af de fasta egendomarna, om själfva arfären ej skulle visa sig gå lika lysande i Abrahams händer.

På detta sätt kunde också professorn lättare acceptera förslaget, som för öfrigt var i hans smak; och de begge gamla herrarne författade åtskilliga juridiska mästerstycken till gåfvobref och öfverlåtelsedokument, som gjorde lille Carsten till en burgen man, medan han gick ofvanpå och skrek för att han ej fick flere körsbär.

Detta fick Abraham ej veta om; han var så upptagen af arbetarnes angelägenheter. Det var hans ständiga tanke, deras byggnadsfond, som växte så vackert, att det snart kunde bli fråga om att uppföra samlingslokal. Advokaten Kruse öfverlemnade bestyret till sin yngre vän, då Abraham var aktad och afhållen af alla.

Abraham hyste ej längre någon oro för den förändring, han hade trott sig spåra i sin fars väsen, och trodde nu, då allt gick så lysande, att den rastlösa oron var verksamhetslust; och han kunde endast beundra denne store man, som med åren ständigt utvecklade större kraft.

En dag, då Abraham var på kontoret, ropade fadern in till honom: