Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
XIII.
Det var en kall, regnfull morgon i slutet af hösten. Den Meinhardtska familjen hade för länge sedan rest ifrån professorn, och Abraham var på en affärsresa norrut i fabrikens ärenden.
Det hade varit en besynnerlig stillhet öfver staden i flere dagar, en andlös väntan, hvari de orimligaste rykten fladdrade ovissa omkring; alla tungor voro beredda att gripa verket an, och det var rent af af brist på faktiskt stoff, som man berättade hvarandra de galnaste saker, dem ingen trodde på.
Ty nu var luften alldeles uppfyld med dessa små fina miasmer, hvaraf rykten bildas, och den känslan vann i styrka, att något oerhördt, förskräckligt förestod.
Arbetarne på Fortuna stodo bekymrade
