Derför sutto de tysta och förmanade de sina till att hålla sig lugna, så att ej deras klagan skulle höras af detta förfarliga kapital — förfärligare än någonsin, när det störtade som ett jordskred och vältade de små under sig.
De begärde ingenting annat än att få arbete; hvarje muskel var villig till att spänna sig så stramt någon kunde begära, och de skulle tacka till. Bara inte sitta der och slappas af svält och dålig mat, gå ut om morgonen för att skaffa något och komma hem om qvällen för att möta de stora barnögonen i dörren, som undrade, om far hade ett bröd under armen?
Gamle Steffensen försökte naturligtvis att fiska i grumligt vatten, men en skara arbetare från Fortuna hade så när pryglat honom förderfvad, när han skälde ut direktionen och de andra förmännen och hela kodiljen; efter detta försvann han.
Nej, nej, professor Lövdahl var en hedersman; den unge också; ingen skulle säga något ondt om dem; kanske komme de på fötter igen, sådant hade man sett förr. Ja, en och annan tyckte till och med synd om dessa rika, menniskor, som nu ej voro rikare än en simpel arbetare.
Men det var ej många, som höllo med om
