Sida:Fortuna.djvu/259

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
261

tiden på sin son, och då Abraham hade sagt god natt och gick mot dörren, var det som om professorn velat resa sig för att säga något eller hålla honom qvar, men han sjönk tillsamman igen och dolde sitt ansigte i händerna.

Clara följde sin man ut och bad honom under många smekningar komma snart hem; hon ville vänta på honom. Det behagade henne icke alls, att han genast skulle falla i händerna på denne Kruse; han hade också så galna, öfverdrifna åsigter.

»Åh, Clara, hvad pappa har blifvit gammal!» sade Abraham, då hon hjälpte honom på med öfverrocken; »tänk, jag såg honom darra, då han tog tékoppen! Och han, som har haft en så säker hand — stackars pappa!»

På vägen var han ännu så upptagen af detta, att han ej kom att anställa några betraktelser öfver, hvad det väl kunde vara som Kruse ville honom.

De voro begge litet förlägna, då de träffades; Kruse tryckte hjärtligt hans hand:

»Stackars gosse! Det kom väl öfver dig som ett åskslag; men jag tänkte det var bäst, att du fick det från mig.»

»Ja, ja, tack för telegrammet; det var väl betänkt af dig.»

»Jag skickade bud efter dig i qväll, det