Sida:Fortuna.djvu/34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
36

några, som han kände till från fru Meinhardts mun.

Hon blef plötsligt tyst, såg förbi honom ut i luften och när han direkt riktade något ord till henne, hörde hon icke. Till och med i det allmänna samtalet blef det en stagnation, det lade sig en sordin öfver lifligheten; det spred sig liksom en kyla från den unga värdinnan,

Det var verkligen besynnerligt; den ene såg på den andre; några unga fruar förstodo det — ja, själfve Peder Kruse, som var ungkarl, mumlade för sig själf: »der har du allt fått något att dras med, min käre Abraham a Santa Clara.»

Abraham kämpade förtvifladt mot dessa rynkor hela aftonen; han blef feberaktigt munter, för att hålla stämningen uppe; men ingen kunde riktigt vara med under värdinnans iskalla leende.

Han smög sig till henne för att hviska; hon vände sig bort och talade till den närmaste; han besvor henne med bönfallande blickar att hon skulle tina upp, sluta med denna afskyvärda komedi; hade han förbrutit sig, och det anade honom, så kunde de ju tala om det efteråt, bara inte här — de fingo för all del inte blotta sig inför alla dessa främmande.