Sida:Fortuna.djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
41

voro förlofvade. Han hade anförtrott henne alla sina vilda idéer; och det roade henne på visst sätt att höra dessa himmelskriande motsatser till allt hvad hon hade lärt sig och var öfvertygad om. Endast när det blef allt för galet, skrattade hon åt honom och påstod att det ej kunde vara hans allvar.

Något af det, som tilltalade Clara mest, var qvinnans emancipation; hon lyssnade uppmärksamt, när han i vredeglödande ord for ut emot mannen, som under årtusendens brutalitet hade trälbundit och förorättat qvinnan; och när han skildrade deras framtid och dem själfva som ett lika berättigadt rådslående par, då smög sig Clara intill honom: »Vill du lofva att alltid vara så mot mig, Abraham?»

Alla hans löften och uppriktiga försäkringar! Hade han då brutit dem?

Nej, det tyckte han inte; han visste med sig, att han ärligt hade sträfvat att göra deras samlif fredligt och vackert; men Clara var bortskämd, det kunde icke nekas; sådana afskyvärda scener som den i qväll borde han icke tåla.

Han ville ej heller tåla detta längre; nu väntade hon honom, det visste han, beredd till försoning, när han först hade ödmjukat sig tillräckligt; men Abraham svor på, att han ej