Sida:Fortuna.djvu/43

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
45

föräldrarna. Det passade också bra; den äldste, Peder, var jurist; och gamle Jörgen tänkte som så: när det nu en gång var afgjordt, att han ej kunde få någon af sönerna, der han helst ville ha dem, nämligen i kramboden, så skulle det i själfva verket vara ganska roligt att se sin egen Morten på predikstolen med pipkragen.

Men var detta verkligen hans lille tjocke Morten, som kom här så öfverlägsen och gaf honom ett allvarligt, nästan beskyddande handslag? Stor och skäggig hade han blifvit, och han såg strängt på en genom sina ljusblåa glasögon.

Fadern kände sig riktigt underlig till mods; och medan den lilla dugtiga fru Kruse snart fick Fredrikkes tunga i gång vid kaffet och oförfäradt behandlade Morten som förr, gick gamle Jörgen omkring och var förlägen, sökte förgäfves efter den ton, han skulle anslå gent emot denne högtidlige son.

»Röker du, Morten?» frågade han slutligen halft rädd.

»Nästan aldrig», svarade Morten med djupt allvar och en suck, som skulle antyda, att detta var en af hans många försakelser.

Men alla tyckte för öfrigt, att Morten Kruse hade blifvit mycket värdig, sedan han