Sida:Fortuna.djvu/65

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
67

»Sluta då!» ropade Abraham otåligt, »jag orkar inte höra på ert sladder. Farväl, Grete!»

»Seså, herr Lövdahl,» sade Steffensen och gnuggade förnöjd sina händer, »vill inte herr Lövdahl vara så beskedlig och stanna ett par minuter, så skall ni få höra. I dag gick Marcussen, barnafadern, som de kalla honom, omkring på hela fabriken och förkunnade, att alla arbetarne hade kommit öfver ens om att öfverlemna till professor Lövdahl en hedersgåfva — hvafalls? — instundande 4:de oktober, professorns berömda födelsedag. Det var naturligtvis en alldeles frivillig sak, men han tviflade icke på, att hvarje hederlig arbetare med glädje skulle begagna detta kärkomna tillfälle — ja, ni kan väl den lexan? Den är direkt från bankdirektör Christensens fatabur.»

»Skall Steffensen vara med?» frågade Abraham.

»Nej, nej, kära herre — gamle Steffensen han svarade; nix — nej — padetout! Och de andra hade allt god lust till att följa med, men så sågo vi alla, att Marcussen satte märke i sin bok, och det skulle väl betyda så mycket som att Steffensen har lefvat sin längsta tid i Fortunas maskineri.»

ȁh prat, Steffensen! Tror ni, att min