Chile, samt med hvad man från kuststräckan kände, så skulle därmed de allmänna dragen af det nordöstra Eldslandets geografi kunna anses utredda. Och detta lyckades oss också.
Vår första dagsmarsch blef ej lång. Först låg framför oss passagen af Rio Grande. Denna flod är ganska vattenrik och betydande, ojämförligt större än någon annan inom Eldslandets pampasområde. Vid mynningen kan den passeras blott vid lågvatten under föga mer än en timmes tid, men vid lägsta ebb är den icke stort mer än en meter djup. I stället är den så mycket bredare, så att passagen till häst, inberäknadt en sandbank i midten, tog hela 8 minuter. Vi kommo emellertid lyckligt och väl öfver, och efter att ha passerat ett vidsträckt marschland, där djuren under nära en timmes tid fingo vada upp till knäna i vatten och högt gräs och stundom höllo på att sätta sig fast i gyttjan, så kommo vi åter till fast land och fortsatte för att slå läger i en djup, skyddad dal vid en liten skogsdunge. Det var den första jag sett i Eldslandet, de antarktiska skogarnas första utpost mot nordost, och träden sågo litet knotiga och stripiga ut, men de gåfvo oss dock bränsle och ett godt skydd mot vinden. Det är betydlig skillnad mellan en sådan lägerplats och dem man måste välja ute på den öppna slätten.
Vi gingo vidare mot söder öfver en naken, öde högplatå, emot en utskjutande, skogklädd åsudde, där vi togo vårt andra nattkvarter. Vi befunno oss på sluttningen mot en djup, öppen dal, där en icke obetydande flod rann fram, mestadels dock icke djupare än att man skulle kunnat passera den äfven till fots. Det var en biflod till Rio Grande, och efter förberedande rekognoscering beslöt jag att följa den mot söder, ett val som sedan visade sig vara lyckligt. Den egentliga floddalen är jämförelsevis smal, och vattnet rinner i densamma i de mest underbara slingringar och krumelurer, hvarvid den ofta flyter långa sträckor tillbaka, så att man för att komma från en sida af dalen till den andra måste passera den tre eller stundom ända till fem gånger. Först tänkte jag ge floden ett namn, som syftade på dessa slingringar, men sedan jag funnit, att de äro vanliga inom hela Magellansländerna, beslöt jag att uppkalla den efter missionens skyddshelgon Rio Santa Candelaria. På sidorna af denna nedre dal höja sig terrasslika afsatser, bredare eller smalare och oftast bevuxna med rikt gräs. Här funno vi vår väg; på sidorna höjer sig landet ytterligare, men dessa kullar eller platåer äro bevuxna med ogenomtränglig skog.