Sida:Från Eldslandet.djvu/113

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
92
FEMTE KAPITLET.

binda mulåsnorna under pålastningen, utan för att de skola stå stilla, binder man om hufvudet med en duk, och så länge de då ingenting kunna se, röra de sig ej heller. De stora packsadlarna, »aparejos», hvilande på mångdubbla fårskinn, spännas fast, och bördorna upplyftas. Äro djuren beskedliga, går det sedan lätt att med en konstrik knut fastgöra dessa, men jag har redan nämnt, att våra mulåsnor ej voro af frommaste slag, och ofta, just som man tror, att allt är klart, så tager djuret i sista ögonblicket ett språng i luften, och bums ligga där kökskärl, tält och säckar om hvarandra på marken, medan åsnan själf i galopp sätter af utåt fältet med sin tomma sadel.



Ändtligen äro vi färdiga att bestiga våra egna hästar. Dessa bära de vanliga argentinska låga sadlarna, som snöras fast med remmar mycket hårdt; öfver dem fästes ett tjockt fårskinnstäcke. Dessa mjuka sadlar äro mycket bekväma, när man rider långa sträckor. Betslen äro stora och måste vara ytterst oangenäma för djuren, med ett stort hjul af järn hvilande i munnen; tyglarna äro fasta och tunga af inflätade metallringar. Hästarna äro som vanligt i Argentina små och af de mest växlande färger; när de äro väl inridna, äro de också angenäma att rida på, stundom nästan för fromma. Detta senare var ej fallet med min »Azulejo», som jag under denna färd red, densamme som behandlade Ohlin så illa. Men oaktadt en del små ovanor var den dock en synnerligen god ridhäst, som gjorde mycket till, för att denna färd ej blef allt för besvärlig.