fritt från alla njutningar och bekvämligheter som Eldslandets onas. En skildring af deras lefnadssätt bestyrker detta. Tvungna att städse på nomadvis flytta från trakt till trakt och att därvid själfva bära med sig allt sitt bohag, nödgas de en gång för alla afstå från tanken att vid anskaffandet af detta senare breda ut sig utöfver det nödvändigaste. Och då nu ute på slätten ej finns något material att bygga af, så måste deras bostäder bli det allra enklaste. Flera gånger har jag sett öfvergifna indianläger, ett par gånger sådana, där flykten skett så hastigt, att äfven en del af det viktigaste bohaget blifvit kvarlämnadt. Sex eller åtta tunna käppar, 2 m. långa, nedstuckna i jorden så, att de inåt luta något mot hvarandra, och om möjligt placerade så, att ett par låga buskar åtminstone för en liggande erbjuda en smula skydd mot vinden, och öfver dem något ris och grenar samt efter råd och lägenhet 3—4 guanacohudar på vindsidan, se där allt, hvarmed de skola skydda sig i ett klimat, där det äfven om sommaren ofta fryser och där temperaturen om vintern flera veckor håller sig nedom nollpunkten och stundom går ned ända till — 15° C. Då ha kanalindianerna det bättre, i det de vid sina stamkvarter äga jämförelsevis fast byggda hyddor, och dessutom kunna de i sina båtar transportera långt flera effekter, något som ju också gäller om patagonierna på deras hästar.
Svårare är emellertid att förklara, hvarför också klädseln är så bristfällig. I detta afseende likna onaindianerna alla kringboende stammar; men man måste erinra sig, att deras land är det kallaste af alla. De enda hopsydda plagg, som existera, äro ett slags låga skor af guanacoskinn med håren inåt, och äfven dessa bäras blott stundom, om vintern, af de gamla kvinnorna bland de inom skogsområdet lefvande stammarna. Eljest utgöres hela skyddet af en mantel, stor eller liten efter råd och lägenhet, vanligen af guanacoskinn men stundom också af räfskinn. Om benen äro de alltid bara. När de gå, svepa de in sig i denna mantel, som hålles tillsammans med ett snöre, eller med ena armen öfver bröstet. När de sitta ned kring elden, låta de den vanligen falla ned omkring höfterna. Barnen, åtminstone gossarne, gå vanligen helt och hållet nakna, äfven då snön ligger djup. Hufvudbonad begagna de ej, utan det tjocka håret faller ned i långa stripor, som hållas i ordning med ett kring hjässan knutet snöre. Blott vid sina strider och möjligen andra högtidliga tillfällen bära de kring pannan en trekantig lapp af det mjuka skinnet från hufvudet på den unga guanacon.
