ett körsbärs storlek (Cyttaria) finna de särdeles smaklig, och de äta dessutom rötter och stjälkar af en hel hop växter. Naturligtvis äta de ägg, när de komma öfver dem, och likaså bär af alla slag. Den sällsyntaste och tillika mest välkomna läckerheten är emellertid hvalen, när en sådan af vågorna kastas upp på stranden. Då tillströmmar folk från alla kanter, och en festmåltid hålles, som kan räcka i veckor.
Ett måste här anmärkas: de äro inga människoätare. Ingen enda af de många historier, som i motsatt riktning berättats, har konstaterats eller är ens sannolik; man har egentligen intet enda skäl att tro, att människoäteri någonsin förekommit bland dessa indianer. Och skulle detta likväl vara fallet, så har det säkerligen varit den yttersta nöd, som tvingat dem därtill, ty af smak ha de för visso aldrig ätit ens liken af sina slagna fiender.
Och nu till ett af de märkligaste dragen i deras lefnadssätt — frånvaron af alla narkotiska eller alkoholhaltiga njutningsmedel. Jag vet icke, om det på andra håll existerar någon folkstam på jorden, som så fullständigt umbär dessa. Ingenting finnes motsvarande alkoholen eller tobaken, inga varma dekokter eller drycker till ersättning för vårt kaffe eller te, inga söta eller bittra växtextrakter. Våra nykterhetsifrare lika väl som deras motståndare borde gå hit och se: en stam, och därtill kroppsligen en bland de kraftigast byggda på jorden, som ej äger det minsta lilla stimulerande medel att inverka på nervsystemet. Man skulle nästan tvifla på att det vore möjligt, och mången ser nog just häri ett bevis på att de stå mera lågt och äro mera beklagansvärda än något annat folk. Det bör tilläggas, att de äfven vid beröring med de hvita, t. ex. såsom fångar i Punta Arenas, mycket länge motstå alla frestelser, som brännvin och tobak erbjuda; dock har jag sett några, som där lärt sig röka cigarrer. Kanalindianerna äro dem i detta hänseende mycket olika, de taga gärna en sup, och ständigt hör man dem af förbipasserande fartyg tigga »tobacco».
Men om man också måste enas om att ställa dem lågt, när fråga är om deras bohag och lefnadssätt, så skola vi nog snart se, att man dock är långt ifrån sanningen, om man antager, att de intellektuellt vore underlägsna andra vilda folkstammar. Denna tanke vederlägges redan af flera drag i deras lefnadssätt, t. ex. i det ofta inventiösa sätt, hvarpå de idka jakt och fiske, men det är dock först sedan man haft tillfälle att se dem i beröring med de hvita, som man fullt kunnat konstatera, att detta folk till
