Sida:Från Eldslandet.djvu/141

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
114
SJETTE KAPITLET.

bordskick och talesätt han af Mr Wales fick mottaga denna första middag, som han satt vid hans bord; det är icke alla svenska barn, som med en sådan vakenhet skulle mottagit en ny uppfostrares befallningar. Då han skulle tillreda sin bädd, fick han tillsägelse att i magasinet hämta en del föremål, hvilkas namn han ej kände till. Jag förundrade mig öfver huru lätt han kunde uppfatta dessa ofullständiga beskrifningar på ett för honom främmande språk. Arbetet att göra upp eld förrättade han med omsorg och visade ej utan en viss stolthet, huru han rörde om med händerna bland de ännu brinnande kolen, men det var också med själfkänsla som han, när jag pekade på hans sotiga händer, kaflade upp sina ärmar, liksom för att visa, att han ej var svart öfver hela kroppen. Och sist ännu ett drag, af okynne kanhända. Det var då Mr Wales gått ut och jag fällde något yttrande om honom. Min unge sällskapare skyndade in i rummet bredvid och tog där på skrifbordet hvad som syntes vara ett porträtt af Mr Wales i ram. Men liksom stolt att på detta sätt kunna röja en hemlighet, visade han mig en mekanism, hvarigenom ramen öppnade sig och visade sig äga ännu mera innehåll, nämligen porträttet af en ung dam, förmodligen en blifvande härskarinna till Rio del Oro. Och lika fort skyndade han att ställa allt på sin plats, innan Mr Wales kom tillbaka.

I Punta Arenas hade jag ett annat tillfälle att studera en indiangosse, som ett par år vistats i en tysk familj. Han gick i därvarande tyska skola och talade utom detta språk spanska och engelska. Flera gånger hade jag tillfälle att höra, huru frun i huset läste läxorna med honom, och jag föreställer mig, att en gosse hos oss skulle haft hvarken lättare eller svårare att lära sig multiplikationstabellen.

De förut nämnda indianflickorna i herr Stubenrauchs hus ha lärt sig att utföra allt arbete därstädes, till och med uppassningen vid middagsbjudningar. När man kommer dit och ringer på, så visa de visserligen mycket liten lust att svara på nödvändiga frågor och lika stor lust att springa sin väg, men detta drag af tafatthet dela de ju med mången landtflicka hos oss.

I regeln äro åtminstone de barn, som behandlas väl och få vistas i någon familj, nöjda med sin lott och vilja ej ens höra talas om att återvända till sitt förra lif. Litet annorlunda yttrade sig en 15—16 års pojke, som vistades i en underestancia