Sida:Från Eldslandet.djvu/146

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
117
ONAINDIANERNA.

eller dödade några hästar, så blef straffet förskräckligt. Jag känner en fattig guldgräfvare, som för flera år sedan gått ut till en aflägsen plats med sex hästar och på en natt blef beröfvad dem alla. Det var nog hårdt för honom, men nu skryter han också med att han för hvarje häst dödat mer än fem indianer. Det berättas mörka historier från denna tid, saker som jag helst vill undvika att i detalj upprepa, huru hvarken ålder eller kön skonades och huru icke alltid ett enkelt bösskott fick afgöra saken. Om indianerna någon gång begagnade sig af tillfället att döda en hvit motståndare, så kan man knappt förneka, att det var deras rättighet, men man måste erkänna, att de använde sig af denna, så ofta de kunde — det är mer än en guldsökare, hvars ben fått hvitna på Eldslandets slätter.

Vid denna tid ungefär följde anläggandet af de första fasta nybyggen å Eldslandet. De tidigaste bland dem, Porvenir och Gente Grande, anlades på herr Stubenrauchs initiativ, och indianerna behandlades där till en början mycket väl; de mottogo skänker och infunno sig gärna och talrikt. Men småningom märkte man, att fåren på ett oförklarligt sätt minskades i antal, och en vacker dag infunno sig indianerna klädda i mantlar, ej längre af guanacohud utan af — fårskinn. Det var ett oroande tecken, och förgäfves var det man för dem sökte klargöra äganderättens lagar. Man må komma ihåg, att för dem själfva existera icke dessa, och härtill kom dessutom något annat. »Landet häromkring tillhör vår stam och med landet också de djur, som lefva därpå» — det var den urgamla landfördelningsprincipen, och öfver den kommo de ej.

Då kom en annan tid. Med karbinen i hand jagade man bort indianerna, och så fort de visade sig i närheten, blefvo de ihjälskjutna. Men därmed var ej saken slut. Så ofta de trodde sig obemärkta, närmade de sig likafullt, och om en skara får händelsevis kommit på sidan, sä dröjde det ej länge, förrän de sökte föra bort dem. På den nyanlagda estancian vid Springhill bortfördes första året på en gång mer än halfva stammen, nära 2,000 får, då representerande ett värde af minst lika många pund sterling. Det är alldeles underbart, huru det var möjligt för indianerna att drifva undan en så stor skara utan att äga hundar eller hästar. När de emellertid ej kunde drifva dem längre, så — hellre än att låta dem komma tillbaka — höggo de af dem senorna på bakbenen och läto dem ligga att dö där ute. När ägarne funno dem, var det för sent att ens draga af skinnet.