slutadt arbete om hösten lämnade ön, kvarlämnades bland andra vid lägerplatsen nära Rio Grande en bevakning af fyra personer, anförda af en viss San Martin. Denne var en duglig man, fast han synes varit föga omtyckt af sina kamrater. Men för indianerna hyste han stor förkärlek, hoppades kunna civilisera dem, kanske för att sedan draga fördel af dem, och visade dem därför stort förtroende och välvilja. Men detta belönades illa. Med sönderrifna kläder och blödande ur flera sår kom en af männen till missionen i Rio Grande och berättade, att de alla en afton blifvit öfverfallna af indianerna, som dödat San Martin och de båda andra och sårat honom själf, ehuru han i sista ögonblicket undkommit på sin häst. Det är blott ett af de många fall, då indianerna angripit de hvita, men det är mycket sällsynt, att de lyckats så väl i ett anfall mot så många beväpnade män.
Redan förut hade missionärer af salesianerorden[1] börjat en verksamhet i dessa trakter. År 1888 grundlade de i den vackra, välbelägna Port Harris på Dawsonön en liten skola för infödingarne, och 1890 fingo de af chilenska regeringen nyttjanderätten till hela ön. Först 1894 började de emellertid sysselsätta sig med onaindianerna, och samtidigt grundades å argentinskt område vid mynningen af Rio Grande en andra, mindre station, hufvudsakligen bestämd att mottaga barn och meddela dem undervisning.
Det är intet tvifvel om att missionen sedan uträttat mycket godt. Barnen erhålla från början undervisning på alla områden, fastän naturligtvis mycken tid ägnas åt religionsundervisningen och särskildt åt inlärandet af långa böner. Men de lära sig också spanska språket och undervisas i skrifning, räkning, historia, geografi etc. Flickorna lära sig handarbeten, som ofta äro mycket nätt utförda. De äldre sysselsättas med vedhuggning och dylika hemarbeten men på Dawsonön också med andra sysslor; dels äro de där herdar, dels arbeta de i sågverk, snickeri- och tegelfabriker m. m., som inrättats på ön. — Men det lider i alla fall intet tvifvel, att systemet har sina brister. Ingen bland missionärerna känner ännu indianernas språk. Under sådana förhållanden blir värdet af förklaringar öfver abstrakta begrepp och därmed väl också af den kristendom, som bibringas indianerna, mycket tvifvelaktigt. Ej ens spanska språket
- ↑ Som bekant en jesuiterna mycket närstående orden.
