vid Striderna på Eldslandet, fingo något nämnvärdt straff. Men indianfrågan hade nu en gång blifvit upptagen och diskuterad i landets press, och i sak fingo till sist missionärerna rätt, i det flertalet fångade indianer öfversändes till dem.
Här må nu följa en kort skildring af detta folks lefnadssätt, så vidt det varit mig möjligt att få kännedom därom.
Onaindianerna äro ett fullständigt nomadfolk. Man kan indela dem i flera stammar eller tribus med något, fastän obetydligt, afvikande språk, hvilka stundom bekriga hvarandra. Sällan samlas emellertid en hel stam, utan de lefva i små grupper
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här. Bildtext: Musikkapell af indiangossar på Dawsonön. |
af några få familjer, som på en skyddad, välbelägen plats
uppslå sina enkla »bopålar». Deras förnämsta sysselsättning — nära
nog deras enda — är att anskaffa föda. Männen ha på sin lott
att döda guanacon. För detta ändamål lägga sig de skickligaste
bågskyttarne i bakhåll i närheten af de vägar, där guanacon
brukar passera. De öfriga försöka att genom skickliga rörelser
drifva djuret åt detta häll, där det hälsas af pilar, som sällan
fela. Det sårade djuret störtar i väg men eftersattes af
hundarna, som hittills sparats; ofta upphinnes det, eller också
