lyckönska sig åt förändringen borde hvarje hvit man, som haft att göra därmed, dölja sitt ansikte af blygsel och hvar och en annan falla tårar af medlidande.»
Det kan ej nekas, att mycket i dessa uttalanden är riktigt. I förhållande till alla uppoffringarna är nog den halfkultur, som vunnits, af föga värde. Men ännu mera visst är det, att, om vi se bort från beröringen med de hvita i allmänhet, missionen uträttat mycket, som varit till den största välsignelse. Man inser det lätt, om man jämför yaghanindianernas ställning med hvad som i föregående kapitel blifvit sagdt om onas, där missionärer blott en helt kort tid verkat. Att båda stammarna äro dömda att dö ut, det är visst. För yaghans skulle det ha kommit, ifall missionen ej funnits, i sammanhang med säljakten, guldfynden och anläggandet af regeringsstationer. Sjukdomar skulle ha spridt sig bland dem, och de skulle ha blifvit skjutna som vilda djur, när de närmade sig sina forna boplatser, alldeles som onaindianerna nu bli jagade, skjutna, förgiftade och uthungrade. Att det för indianerna själfva varit angenämare, som det nu gått, synes icke tvifvelaktigt, och säkert är, att alla måste vara öfverens därom, att civilisationen har mindre skäl att blygas öfver hvad som gjorts bland yaghanindianema än öfver de nuvarande förhållandena bland onas.
Men vi måste nu återgå till en redogörelse för
expeditionens vistelse i Ushuaia.
Icke många dagar efter vår ankomst lämnade Dusén expeditionen för att bege sig till det mellersta Chile och där i gynnsammare trakter fortsätta sina arbeten. Ty här var vintern redan inne och marken till stor del snötäckt, och då lägenheterna till Punta Arenas äro sällsynta, så var det ej skäl att försumma det tillfälle, som erbjöd sig.
För Åkerman, som skulle resa till Buenos Aires, blef vistelsen däremot så mycket långvarigare; nära en månad var han kvar, sedan jag lämnat Ushuaia. Men omgifningarna voro rika på material för samlingar, och där var äfven tillfälle till längre turer: En kutter fingo vi förhyra till måttligt pris, en karl ställde guvernören till vårt förfogande, och med denne gjorde Åkerman resor dels till Mr. Bridges nybygge vid Harberton Bay, dels till missionsstationen Lagotoaia. Från båda resorna erhöllos rika samlingar.
