snötäcke, så att enda utvägen att komma fram ofta var att krypa på händer och fötter. Allt kallare blef det, allt tätare dimman, allt häftigare vinden, ju mer jag nalkades den öfversta kammen; när jag stod där, 1100 m. öfver hafsytan, kunde jag till en början intet se af omgifningarna. Framför mig störtar bergväggen tvärbrant ned — hur djupt kan jag ej se —, och själfva kammen var så smal, att det var omöjligt att stå upprätt där i den rasande snöstormen. Jag kröp ihop i en snödrifva bakom ett stenblock för att se, om ej vädret skulle bli bättre, och försöket lyckades: för ett ögonblick lättade dimman öfver omgifningarna i norr och nordost och visade mig en den mest storartadt vilda tafla jag någonsin sett eller kanske någon människa sett i dessa trakter, ty högre än så har troligen ingen här varit. Djupt nere i afgrunden breder där ut sig en triangelformad dal, och utför den bergvägg, som skiljer oss, passerar ingen varelse utan vingar. Dalen själf är den mest ödsligt vilda man kan tänka sig, med sin smala, släta yta, klädd af brungul torf och med den betydande Olivaiafloden[1], som långsamt rinner fram i slingringar så komplicerade, att jag ingenstädes sett något liknande. Det är nästan mera vatten än land; hvart man ser, finnas grenar af floden eller afskilda, stillastående, ormlikt slingrande vattenhålor. På andra sidan, helt nära, reser Olivaiafjället sin spetsiga topp, obestiglig som det vill synas, åtminstone från denna sida, ty spetsen utgöres af en enda lodrät pelare. Hvarhelst man ser det, är det ett af Eldslandets märkligaste fjäll, men här från denna höjd tyckte jag mig aldrig ha sett något mera storartadt. Rundt omkring, så vidt man såg, utbredde sig snöhöljda bergskammar, kring hvilkas spetsar snömolnen hvirflade, och det var blott dessa moln, som mot söder hindrade blicken att glida ut på den öppna oceanen, där hvarest det Södra ishafvet möter för att skölja foten af Amerikas sydligaste udde.
Men ty värr varade denna utsikt ej många ögonblick. De voro dock långa nog för att visa, hvad jag särskildt spanade efter, att den bergskam, där jag stod, utan betydligare nedsänkning fortsatte fram mot en inre bergskedja, och det lider intet tvifvel, att om jag kunnat fortsätta dit, så skulle det ej varit någon svårighet att nå en punkt, där Fagnanosjöns vattenyta vore att se. Men nu kunde detta ej göras. Snart var jag åter
insvept i dimman, och ehuru jag dröjde timtals, ville denna ej
- ↑ Somliga säga, att namnet riktigare är Olivia.
