sysselsättningen att rida in vilda hästar och äfven nu medförde en hjord af halfvilda djur, som småningom skulle vänjas att göra tjänst. På hans underbara förmåga att finna raka vägen ute på den oändliga slätten, i hvars fruktansvärda enformighet ej ens en geologs öga kunde se den minsta omväxling, har jag ofta sett prof. Kanske blir det senare tillfälle att anföra några exempel.
Dessutom engagerades tvenne duktiga chilener, Rafael och Peio, och utom dem fingo vi en hel liten stab af frivilliga: en ung son till en köpman i Punta Arenas, herr Wahlen, samt två gamla jägare, som aldrig besökt dessa trakter men som nu lockades af att få Ängel till följeslagare och af hoppet att i dessa okända områden finna nya jaktmarker. Hvar och en hade några hästar med sig, och så kom det, att vi till sist, när vi voro samlade, bildade en ståtlig skara af 8 personer, 55 hästar och 1 gammal mulåsna, särskildt anskaffad för att bära mina tunga instrumentlådor.
En del af dessa hästar skulle emellertid samlas upp under vägen, andra behöfde beta och hvila ut efter att en längre tid ha varit instängda i staden, och därför skickades männen i förväg för att på en utsatt plats invänta don Lorenzo och mig, som först den 16 november bröto upp till färden.
Första dagen kommo vi blott till Chabunco, ett litet värdshus, hållet af en fransman, vid en bro öfver en liten å ett par timmars väg norr om Punta Arenas. Hit färdas man på en bred, anlagd väg, och här vid bron måste alla passera, hvarför platsen är väl vald för ett hotell och för försäljning af lämpliga varor. Vi sofvo godt och fortsatte följande dag vår väg. Denna blef allt sämre och sämre, och när vi passerade den vidsträckta öppna slätten vid Kap Negro, på gränsen emot det skoglösa området, gick den nästan förlorad i ett vidsträckt kärr, där vi blott med svårighet kunde passera. Ett par månader senare är allt torrt; en månad tidigare på våren måtte det vara nästan omöjligt att här komma fram. Men i dag, den 17 november, var också en fruktansvärd dag. Det var ett äkta patagoniskt väder, alldeles som ville detta område grundligt slå det rekord i storm och köld, hvarmed Eldslandet förra året mött mig vid min första ankomst. Kall och våldsam brusade västanvinden fram öfver slätten, allt emellanåt förande med sig regn- och hagelbyar eller till och med riktiga snöstormar, och till sist blef det oss för mycket. Vi kunde ej sitta kvar på våra hästar, djuren vägrade att gå framåt, och midt i den djupa dyn måste vi sitta af och för en
