Sida:Från Eldslandet.djvu/209

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
174
NIONDE KAPITLET.

När man nu sett honom, har det varit för att med anledning af den nya koloniseringen inlägga juridiska protester mot inkräktningarna på de områden, som fordom tillhört alla. Med häfdens rätt var det indianernas och hans, — men häfden gäller för närvarande i dessa länder föga.

Vi besökte honom i hans lilla koja, uppförd mot den svartbruna väggen i en gammal vulkankrater, just på själfva gränsen mellan Chile och Argentina, den 52 breddgraden. Det var en öfvertäckt inhägnad af stenblock och torf, så låg, att man knappt kunde stå rak i dess midt, och med hål i taket för att röken skulle komma ut. I fonden äro bäddarna anordnade för familjen och besökande fränder; vid ingången brinner elden mellan några stenar, och där slå vi oss ned för att hvar i sin ordning suga i sig matédrycken ur koppen, som kringsändes. Det är icke dagens växlande politik, som utgör samtalsämnet här vid civilisationens utkanter; den har länge sedan upphört att intressera, och för öfrigt nyfiken är ingen, och samtalet kommer endast långsamt i gång. Föremål för hufvudintresset är som alltid hästarna, och vi beundrade den gamles präktiga hjord, som af en ung halfindian drefs samman i corralen.

Såsom vanligtvis är fallet i dessa trakter, lugnade stormen på natten, men redan kl. 7 nästa morgon tjöt den ohejdadt såsom förut. Men vi kunde ej dröja längre utan måste försöka komma framåt. Såsom nästa lägerplats utsågs Zurdoflodens mynning, men då jag önskade se så mycket som möjligt af landet, och floddalarna vanligen bilda de intressantaste vägarna, beslöt jag att skilja mig från karavanen och taga omvägen fram till Gallegosfloden samt sedan följa denna uppåt, tills jag råkade de andra.

Färden går öfver en serie af höjdsträckningar, åtskilda af trånga, djupa raviner, ofta nedskurna mellan lodräta basaltväggar, ehuru de vanligtvis nu ej föra något vattendrag. Efter några timmar komma vi ändtligen upp på den sista höjden, och för våra fötter ligger den djupa, ungefär 5 km. breda dalgång, där Ostpatagoniens näst största flod flyter fram. Så vidt man ser, bildas utsikten af trädlösa, skarpt afgränsade platåhöjder; blott i söder resa sig några svarta, otympliga massor, rester efter gamla förstörda vulkankratrar.

Följd af don Lorenzo, som ledsagade mig på turen, red jag utför branten, och vi fortsatte vår väg uppför floddalen. Vägen är enformig och sidorna vanligen gräsbevuxna; endast här och