Lägg härtill känslan att veta, att man står ensam i denna natur med en tafla, som säkert ingen hvit och kanske ingen människa någonsin har sett, och ingen kan undra på att det var med en egendomlig stämning jag stod där. Redan i denna stund beslöt jag, att denna sjö skulle få sitt namn efter baron Oscar Dickson, som visat vår expedition så mycket intresse.
När jag kom fram, lågo alla omgifningar badande i solljus — med de västra bergstrakternas vanliga nyckfullhet dröjde det ej många minuter, förrän allt var molnhöljdt och regnet började falla. Det var ej stor glädje med de fotografiplåtar jag med sådant besvär medfört. Det började bli sent, och jag kunde ej dröja, det gällde att försöka passera det svåraste stället innan skymningen föll på. Jag gick så fort jag kunde, men det hjälpte ej, och vid stranden af den lilla lagunen vid foten af den branta klippan beredde jag mitt nattläger. Vid en väldig stockeld torkade jag mina genomvåta kläder, och med en dryck vatten som aftonmåltid och kvistar och grenar som täcke och hufvudgärd sof jag godt ett par timmar, och redan vid 4-tiden på morgonen var jag åter i lägret, just då solen gick upp och lät Paynefjället med dess snömassor och de moln, som förtätat sig kring dess spets, glöda som en vulkan i utbrott.
Vägen tillbaka var lättare, än när vi gingo bort, och redan den 23 december voro vi åter samlade under mr Tweedies gästfria tak.
