hvad som behöfves af bränsle och trä. Ett betydligt tröstlösare intryck göra de nybyggen, som äro belägna ute på slättbygden. Vid foten af någon kulle, som förtager den värsta styrkan af de eviga sydvästvindarna, påträffar man några låga byggnader af järnbleck, som på något afstånd till sin färgton synas sammansmälta med det grågula gräset. Så långt ögat ser, finnes ej ett träd, vanligen ej en buske; hvad som behöfves till bränsle måste hämtas på milslånga afstånd. Emellertid dröjer det vanligen icke länge, förrän vanan gör, att nybyggaren trifves väl äfven
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här. Bildtext: Guldvaskare vid Páramo. |
i dessa trakters natur och klimat. Flera af de kolonier, som redan
en längre tid existerat, göra för öfrigt intrycket af verkliga oaser,
och särskildt i de stora estanciorna vid Magellanssundet med deras
arméer af får har man ofta rikt tillfälle att se, hvad mänsklig
konst och energi kunna uträtta emot naturmakterna.
Den enda förvärfskälla, som vid sidan af fårskötseln har någon betydelse för Magellansområdet, är guldvaskningen, och i själfva verket har detsamma nog för sin första »upptäckt» att tacka det guld, som af kringströfvande jägare mot slutet af 1870-talet anträffades vid kusten och i några floder, allra först vid Punta
