mindre fartyg passerar litet afsides från farleden. Det är en stämning, som man aldrig glömmer, när man en stilla höstafton lagt till i en liten grönskande bukt, omgifven af tornhöga, snötäckta klippor, medan skymningens skutor långsamt falla på. Då störes med ens tystnaden af skrik och rop i fjärran, och plötsligt skjuta bakom någon udde brinnande lågor fram på vattnet. De närma sig alltmera; snart ser man de mörka båtarna med sina smäckra linier, där de afteckna sig mot vattenytan, och inom kort lägga de till vid fartyget. Och nu uppstår
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här. Bildtext: Kanalindianer i sin kanot. |
en scen, som ej lätt beskrifves. I de trånga båtarna sitta ofta
12—15 personer, män, kvinnor och barn om hvarandra, belysta
af den i midten på en härd brinnande elden. Alla rusa de upp,
trängas och skrika i vild förvirring, först benämningarna på sina
önskningar: »tabacco, tabacco, galleta, pantalón, jacketón,
matche», och så för att framhålla hvad de vilja ge i utbyte, på skilda
språk »skin, cuero, harpúna, skin». De medförda hundarna skälla
och tjuta, och på fartyget blir det ej mindre lif: alla vilja tränga
sig fram först för att till billigt pris for några buntar dålig tobak
byta sig till de dyrbaraste och bästa skinnen.
