Sida:Från Eldslandet.djvu/261

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
220
TOLFTE KAPITLET.

Både staden och dess invånare äro sä betryckta och smutsiga, som de mer än annorstädes kunna vara det i ett sydamerikanskt grufdistrikt. I den bjärtaste motsats härtill står det berömda, staden dominerade slottet i Lota och dess än mer r yktbara parkanläggning. Chilenerna själfva hålla före, att det är den präktigaste enskilda park i världen. Häri må nu ligga åtskilligt af patriotisk öfverdrift, men i följd af det fuktiga klimatet utan någon vinter, där palmerna trifvas utmärkt, fastän icke vilda i trakten, är det möjligt, att den öfverträffar äfven hvad Europas sydligaste länder kunna bjuda, och utanför Europas gränser får man för visso leta efter en så storartad och väl underhållen trädgård.

Staden, grufvorna, kopparverken, slottet jämte storartade grufvor och industriella anläggningar i andra delar af landet tillhöra alla en chilensk dam, señora de Cousiño. Äfven i Sverige går hennes namn regelbundet landet rundt åtskilliga gånger om året, då pressen i brist på intressantare nyheter för dagen räknar upp världens rikaste damer. Om också ordningen växlar i de olika notiserna, får fru Cousiños namn gärna alltid vara med, oftast åtföljdt af mer eller mindre vidunderliga historier. Hon är nästan ständigt bosatt i Paris, och af härligheten i Lota torde hon ej ha mycken glädje, då hon på många år ej varit där. Allt emellanåt skickar hon från Europa öfver en här af arkitekter och byggmästare för att ändra om slottet efter en ny ritning, som gjorts upp åt henne af någon framstående arkitekt, utan att hon själf ens sett, huru det föregående sett ut. Parken får stå där, fin som ett dockskåp, utan att någon får njuta däraf. Passerande européer ha ej svårt att få inträdeskort, men till chilener lämnas sådana blott ogärna ut. Äfven personer ur de bästa familjer lära ha svårt att låta bli att taga med sig »minnen> af de vackraste blommorna och växterna.

I Talcahuano, Chiles andra krigshamn och den förnämsta upplagsorten för de rika sydchilenska provinserna, dröjer båten några timmar och ångar därpå vidare mot Valparaiso, landets andra stad och förnämsta handelsplats.

Valparaiso, på svenska paradisdalen, ligger på den 33:e breddgraden, alltså lika långt från ekvatorn som det nordligaste Egypten. Huru platsen fått sitt sköna namn är icke lätt att säga, ty den trånga dal, som öppnar sig mot norr och som på våren visserligen är ganska grön, är, åtminstone när man ser den vid sommarens slut, mycket torr, och de branta bergshöjder, som