förfallna hus kvarstå ännu. I ett af dessa intogo vi vår middag, — en äkta chilensk måltid med nationalrätten cazuela, en soppa kokt på höns, pastejer med lökstufning o. s. v. alla rätter utom steken förstörda af ett öfvermätt af spansk peppar och lök.
En kort stund senare anträffade vi åter vår vagn, som kommit upp på en lång omväg, och sent på natten voro vi framme i Condoriaco. Det är en samling af grufvor, flera bland dem ganska djupa och alla för tillfället arbetande under ganska gynnsamma förhållanden. Det är en hel liten stad af primitiva
En eller flera illustrationer borde infogas här. Bildtext: Grufstaden vid Condoriaco. |
arbetarkojor, men fordringarna på solida bostäder kunna ej vara
stora i ett klimat, där man hvarken känner regn eller köld.
Samhället styres patriarkaliskt af grufförvaltningarna, af hvilka
arbetarne äro fullständigt beroende, och både
nödvändighetsartiklar och spritvaror säljas uteslutande genom dessa, hvarvid
lönerna ofta utbetalas genom anvisningar, som endast där kunna
inlösas.
I samma område ligger äfven Veteranas stora silfvergrufva, som vi en senare dag besökte, och därifrån anträddes återfärden till Serena, omkring 90 kilometer. Vi fingo här tillfälle att se,