Sida:Från Eldslandet.djvu/51

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
38
TREDJE KAPITLET.

utförbarhet, afgjordes den ändtligen så, att Magellan den 20 september 1519 kunde afsegla från Spanien med 5 små fartyg och 268 man.

De yttre dragen af Magellans resa, de stora svårigheter, med hvilka han hade att kämpa genom sina underbefälhafvares och manskapets olydnad, äro för väl kända att här behöfva skildras. De första dagarna af år 1520 ägnades till undersökningen af La Plataviken, och därefter fortsattes färden utefter Patagoniens kust, som man noga följde i alla dess inskärningar; till sin stora glädje märkte de, att den alltmera drog sig tillbaka mot väster. Efter att ha undersökt och namngifvit flera vikar sökte man i maj ändtligen i Bahia San Julian under 49° s. br. vinterkvarter för de tre närmaste månaderna. I denna hamn kom man för första gången i beröring med dessa trakters urinvånare, åt hvilka Magellan med hänsyn till deras stora fötter gaf namnet »Patagones», efter hvilket ord Patagonien fick sitt namn. Då skildringen af detta möte nått en utomordentlig ryktbarhet och i nära tre århundraden vändt upp och ned på vår uppfattning af denna människoras, så torde det ej vara ur vägen att anföra följande lilla utdrag ur densamma, skildrande en af indianerna: »Hans kroppslängd och gestalt voro sådana, att man närmast får kalla honom en jätte, i det de längsta spaniorerna blott räckte upp till hans armbågar. Kroppen var förfärligt målad, på hvar kind ett hjorthufvud och kring ögonen stora cirklar. Som beklädnad bar han en illa hopsydd djurfäll, men af ett djur lika sällsamt som han själf, som nu bar skinnet, hvarken mulåsna eller häst eller kamel, utan något af hvardera, af den förstnämnda öronen, af den andra svansen och af den tredje kroppsgestalten. Hans vapen voro en stark båge, hvars sträng bestod af tarmen af nyss omtalade odjur, och pilar, hvilkas spetsar voro besatta med skarpa stenar. Amiralen lät honom äta och dricka, och han syntes mycket belåten, sedan han i ett enda mål ätit en hel korg af skeppsskorpor. Köttet han fick förtärde han rått. Amiralen, som ville medföra honom som fånge, lät lägga järnbojor om hans fötter, hvilka han syntes betrakta som en rolig leksak, fröjdande sig åt dess klingande ljud, ända tills han fann, att han var invecklad i dem, då han började vråla som en oxe.» Man läser vidare, huru en af dessa indianer kämpade till det yttersta mot nio man, som ville öfvermanna honom, och ehuru de lyckades få honom under sig och binda