stunds hvila i skydd bakom de uppstaplade lådorna — att finna några torra kläder att byta om med var ej att tänka på. Men man inser lätt att det ej blef mycken sömn. Vid fyratiden på morgonen började det ljusna, och då blef det äfven lif i vårt lilla sällskap. Don Francisco och hans tjänare anförtrodde sina effekter åt vårt beskydd och begåfvo sig till fots i väg till Páramo. Själf begaf jag mig ut för att taga omgifningarna i betraktande. Vi befunno oss på en udde, hvars bredd knappast uppgick till 500 meter och som äfven på den högsta åsen höjde sig blott några få meter öfver högvatten. Hela denna udde bestod af idel rullstenar, ungefär af ett äggs storlek: ej ett enda stort block, ingen sand eller jord. Vegetationen bestod blott af lafvar, och det är rent af underbart, huru där uppe å högsta vallen därjämte några tufviga gräs och örter kunnat finna plats. Men mellan dessa stenar och tufvor hade millioner af sjöfågel lagt sina bon. Det var två arter af måsar, en större och en mindre, båda med de mest konstlösa reden, vanligen innehållande tvenne ägg. Vi insamlade en mängd af dem, hvarvid vi emellertid funno, att flertalet bland de större äggen redan voro oanvändbara, medan vi af de mindre, som kokades i vatten, tillredde den första måltiden i land.
Under tiden hade dagen helt inbrutit, och när vi sågo mot norr, varseblefvo vi en ryttarskara, som nalkades. Det var utsände från poliskommissariet i San Sebastian, som mötte sin chef, samt från Páramo, de senare med tvenne löshästar till vår disposition. Efter en kort öfverläggning beslöts att använda dessa för Backhausen, som förut var bekant på platsen och som kunde förbereda vår ankomst och våra planer, samt för Polanco, vår »capataz» eller anföraren för de fyra män jag engagerat i Buenos Aires. Den senare skulle omedelbart rida vidare med order från gränskommissionens chef att i deras gamla lägerplats för vår räkning afhämta de mulåsnor, som af expeditionen skulle få disponeras. Från Páramo skulle vi sedan under dagens lopp få vidare meddelanden.
Vid 7-tiden på morgonen begåfvo sig alla i väg, kvarlämnande mig med tre af mina män på stranden. Och här är nu ett tillfälle att presentera dessa män, som under sex månader utgjorde vårt ständiga sällskap. Den äldste bland dem, Medina, var snarare en nordisk typ, långt ifrån så mörkhyad, som argentinarne mest äro. Han var ej heller så liflig som de, utan han var en smula trög och betänksam och nästan envis,
