eget bruk samt en beriden man som vägvisare under den tid jag vistades inom departementet.
Och detta var ej någon obetydlig hjälp. Den man, som utsågs att blifva vår »vaqueano», d. v. s. vägvisare, och som sedan under mer än två månader var min daglige följeslagare, har kanske gjort mig större tjänster än de flesta andra, och ofta går min tanke tillbaka till José Diaz, som med sina många små egendomligheter dock var den trognaste tjänare och kamrat och den bäste följeslagare, som jag under liknande förhållanden någonsin haft. Det var en neger, som från den tropiska ön San Vincent först såsom sjöman kommit till Argentina och slutligen hamnat i detta ogästvänliga land. Under expeditionen blef han mitt personliga faktotum, hjälpte mig att infånga och taga vård om min häst, följde mig på alla exkursioner, lärde mig sitt språk med dess starka portugisiska brytning och har gifvit mig mera upplysningar än någon annan om förhållanden bland nybyggare och indianer i Eldslandet.
Under tiden hade Polanco anländt med våra mulåsnor. Vi hade fått tio djur med tillhörande packsadlar; ungefär fem bland dem voro någorlunda goda, medan de öfriga antingen från början befunno sig i dåligt skick eller voro utvalda djur bland dem som voro svårast att sadla och sköta — intet under, då de utsetts just af de män, som kände till deras ovanor och som voro glada att bli af med de besvärligaste djuren. Äfven sadlarna visade sig vara olämpliga, men därvid var intet att göra, och med fårskinn som vi medfört bättrade vi upp dem så godt vi kunde. Allt detta var nu en god början, men det skulle ej ha räckt långt — vi hade nu inalles 12 djur, ej af bästa slag, för 10 personer med så mycket packning — om icke i det rätta ögonblicket Páramos administratör, herr Ansorge, trädt emellan och med det utmärktaste tillmötesgående erbjudit oss 5 hästar och en mulåsna. Vi stå i stor tacksamhetsskuld till honom för hans välvilja; utom lånet af dessa djur, som utan ersättning ställdes till vårt förfogande, bereddes vår expedition den fördelen att fä tillbringa flera veckor under Páramos tak, där för öfrigt allt hvad huset förmådde stod till vår disposition.
Det viktigaste målet var nu att bli förenad med Dusén och Ohlin för att kunna börja expeditionen. Den bekvämaste öfverfartspunkten till Punta Arenas är från Porvenir, därifrån hvarje lördag en liten ångare underhåller förbindelsen med fastlandet. Det var alltså dit jag skulle söka komma. Men
