Fröken Aurore hviskade ännu en stund med fru Charmante, under det hon vred sig otåligt på sin stol, frestad att till föreläsaren ropa ett: nu kan det vara nog för i kväll.
Ändtligen slutades föredraget. Sällskapet applåderade lifligt, mången torkade till och med sina ögon af rörelse öfver det vackra innehållet, och genom acklamation beslöts, att detta till hjärtat gående föredrag, hvilket gjorde föreläsaren och sällskapet så stor heder, skulle intagas i sällskapets handlingar.
Därefter upplöstes sammankomsten, sedan ordföranden tillkännagifvit, att nästa sammanträde skulle hållas någon dag fram på våren eller nästa höst, »ty man bör smida, medan järnet är varmt», sade hon, »så framt gud vill».
»Det var då väl, att jag en gång slapp härifrån,» sade fröken Aurore och slängde på sig pelisen och lappskorna. »Nu skall kusin Juliana få veta något nytt.»
Fröken skyndade åt sitt håll och fru Charmante åt sitt. Innan kvällen gått till ända, viste ej blott kusin Juliana, utan också kusin Emerentia, kusin Hedvig, tant Anne Sophie och en hel mängd andra kusiner och tanter icke allenast hvad fru Charmante anförtrott fröken Aurore, utan också mycket mer därtill, taget ur fröken Aurores eget välförsedda magasin för färdiggjorda osanningar samt ytterligare bättradt och uppfäjadt af tjänstaktiga mellanhänder. Det var en vacker samling, hörande till den mest intressanta chronique scandaleuse.
Dagen därpå viste hela residensstaden hvad som skulle hafva tilldragit sig och hvad som ytterligare skulle komma att tilldraga sig. Herrarne i de furstliga regeringsbyråerna talade därom med axelryckningar och
