På nyåret.
(Jan. 1874.)
Likaledes!
Det är dagens lösen, årsskiftets allra vänligaste hälsning. Det är däruti som artigheten, vänskapen, ömsesidigheten, den rena människokärleken lifs lefvande uppenbara sig, och detta »likaledes» halkar därför så lätt öfver allas läppar, till och med innan man gifvit sig tålamod att afvakta, om det verkligen är fråga om någon nyårshälsning, utan kanske bara om en nyårsräkning.
Har man ej tillfälle att personligen uttala sitt »likaledes», så skickar man sitt kort. Man gör det kanske allra hälst.
Huru många gånger har man ej talat om att nyårskorten skulle försvinna! Men den hotelsen har aldrig satts i verket.
Korten äro onödiga, löjliga och, värst af alt, omoderna, har man sagt, och likadant har utlåtandet om nyårsbesöken utfallit. Men både besök och kort hålla i sig. Hvarför skulle de icke göra det?
Besöken göras och glömmas, men korten skickas, mottagas och utställas i en skål på förmaksbordet, hälst en antik, som vitnar om smak och deltagande för
