Hoppa till innehållet

Sida:Från Stockholms synkrets.djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
112
PÅ NYÅRET

konsterna, man har till och med literaturen, snickeriet, skrädderiet och längre fram på nyåret riksdagsvärfvet.

Men på lediga stunder?

Ja, det är kinkigare. Någon riktigt öfvervägande ledigstunds-sysselsättning ega vi knapt nu för tiden. Denna tid är visserligen uppfinningarnas, och likväl har hon icke lyckats hitta på någon rolig leksak för herrar och damer.

Våra förfäder hittade på bilboquets och använde dem länge till stort nöje. I slägt med bilboquet’n var den leksak som företrädesvis kallades joujou, som också med fördel nyttjades i långa tider till sällskapslifvets fröjd äfven i vårt land samt under namn af quiz sysselsatte den allvarliga engelska societeten och i det sydligaste Europa gick och gälde som bandalore, ej att förväxla med bandolero, en spansk storskojare till häst och alldeles ej att leka med.

Joujou var en liten trissa som löpte ned på ett snöre och åter sprang upp, ett ganska näpet tidsfördrif, utan ringaste ansträngning hvarken för de andliga eller lekamliga förmögenheterna. Bilboquet fordrade långt större skicklighet, vana, fingerfärdighet, öga och säkerhet i armen.

En senare tid hade hittat på potichomani, då herrar och damer påtade med att på glas klistra färgade papperslappar, så att det såg ut som kinesiskt porslin, en ganska artig sysselsättning, som på intet sätt gjorde intrång i tungans fria bruk.

Så kom borddansen, en snillrik uppfinning, då man under ett par timmar eller ännu längre och i djup tystnad tangerade hvar andras lillfingrar ända till dess det började gå rundt omkring för hela sällskapet. Psykografen var äfven en tid ett eftersökt sällskapsnöje och