När det töar.
(Mars 1874.)
Författaren har fått den för honom okända, men
utan tvifvel högst älskvärda brefskrifverskans tillstånd att
offentliggöra följande utdrag ur ett enskildt bref till en
väninna i landsorten:
Du kan nog föreställa dig, huru rysligt glad jag blef, då onkel en dag kom hem från sin bank och talade om att slädföret vore ganska passabelt samt att han lofvat ett par löjtnanter, en ung bankdirektör och två kungliga sekreterare att låta oss flickor, tant skulle naturligtvis också med, deltaga i ett mycket fint slädparti, det första i vinter. Ändtligen skulle jag få vara med om något sådant i Stockholm! Slädpartierna i Tullköping kunna nog vara roliga, det vet du nog, men icke gå de upp, det kan man väl begripa, mot hvad en stor stad kan bjuda. Jag hoppade af glädje, fastän jag verkligen var litet matt sedan natten förut, då vi varit på stor bal och jag fått dansa hvar enda dans. Ack, du skulle se min lilla bok, damernas kalender, som är alldeles fullklottrad med hela noblessen vid gardet hvilken i går var bjuden till herskapet Bankmans, som hör till den högre finansen, såsom onkel brukar säga.
